dhammasal

10- Dagars Goenka Vipassana (se längst ner för länkar till andra vipassana-retreats!)

En 10 dagars vipassana-retreat är långt ifrån avslappning och semester. Inga Lotus-blommor, buddha-statyetter, ingen massage, ingen rökelse, inga gurus eller mantran. Det är varken yoga eller trevliga promenader. En 10-dagars vipassana är en transformativ operation av ditt sinne. Det är psykoterapi på djup nivå, det är impuls-kontroll-träning och ett ”bryta-gamla-mönster” läger. Det är bara du med dig själv. Att sitta 10 timmar om dagen i 10 dagar och endast observera dina tankar, dina känslor och dina fysiska förnimmelser är ingen lek.

December 2007, Kerala, Indien. Det var jag och min kille Mats. Han hade aldrig mediterat men alltid varit lockad och nyfiken att pröva. Detta var ett bra tillfälle att börja. Jag hade prövat olika slags meditationstekniker men praktiserade uppmärksamhet på andningen under fyra års tid, 20 minuter dagligen. Under dessa fyra år hade mitt liv förbättrats på alla plan. Jag gick även i psykoterapi under tiden. Den här tuffa Vipassana-retreaten var för mig ett led i självkännedom och andlig utveckling. Men föga kunde jag ana hur mycket mitt liv skulle förändras under dessa 10 dagar.

Av alla center i världen valde vi det lilla nybyggda Dhamma Ketana i Kerala, Indien. Jag tänkte att om jag ändå ska plågas kan jag väl åtminstone ha det vackert och varmt omkring mig. Min vän Pia hade tipsat. Hon hade själv suttit på världens största Vipassana-center utanför Bombay, med flera tusen meditatörer. För oss kändes det mindre lockande. Vi föredrar små sammanslutningar och intimitet. Vi var 11 kvinnor och 18 män. Hälften indier och hälften västerlänningar. Kvinnorna sov tillsammans i en byggnad medan männen sov en bit längre bort i en barack. De två könen var separerade och vi fick endast se en skymt av varandra under meditations-sessionerna. Första dagen blev vi informerade om att efter mötet kommer vi vara tvungna att gå in i tystnad, även ögonkontakt var förbjuden. Vårt sinne skulle bli så känsligt att till och med ett ögonkast kunde bli oerhört distraherande och förstöra flera dagars koncentration. Blicken nere alltså under 10 dagar.

Vi fick lämna in alla böcker, pennor och annat som kunde rubba vår fokus. Inte heller yoga eller gymnastiserande är tillåtna på grund av att dessa kan utgöra ett störande moment både för en själv och andra.

Efter mötet in i tystnaden. Jag kände mig rädd men samtidigt nyfiken. Jag som pratar oavbrutet var här tvungen att bara prata med mig själv. Bredvid mig till vänster sov svenska Lina, en tjej i min ålder, till höger Monica från USA. Märkligt att inte skvallra, tjattra med varandra på kvällen vid läggdags, att borsta tänderna bredvid varandra i tystnad med blicken nere. Min inre röst blev starkare, den rösten som man så effektivt tystar ner med yttre stimulans. Med teve, musik, böcker, ljud, prat och alla dessa tvångsmässiga tankar som pågår i huvudet.

Sen började det. Väckning 4.00, meditation tre timmar, frukost, sedan vila i 40 minuter, meditation två tim, lunch i två timmar, sedan meditation, eftermiddagste och frukt vid 17.00, rast, meditation och så vidare till och med läggdags vid 21.00.

Varje meditationssession var cirka en timme med en rast på tio minuter. Det var hårda träningspass för sinnet.På kvällarna tittade vi på video med Goenka som med mycket humor berättade vad som händer under meditationen. Det var trevliga avbrott som jag såg fram emot. Vi hade även en lärare som satt med oss. Mr Raavendram, ropade upp oss två och två en gång om dagen för att fråga om hur vi mådde och hur det gick. Han kommunicerade med en karaktäristisk indisk skakning på huvudet och knacklig engelska. För det mesta hade han ett enda svar på mina frågor: observera, bara observera…

Efter tre dagars djävulsk smärta började min kropp att komma tillbaka till sitt normala tillstånd. Musklerna slappande av, ryggraden blev rak, håret och huden fick en naturlig lyster, små ansikts-rynkor slätades ut, men smärtan under själva meditationen verkade inte försvinna. Tvärtom blev den starkare. Då jag poängterade detta för läraren sade han med ett stort leende att de har erfarenhet av det här. Alla får ont, allas ben somnar, men det är ingen fara. De flesta som har praktiserat denna teknik har klarat sig bra. I många tusen år så att säga… Han tillade med glimten i ögat: bara observera, även detta kommer att passera.

Själva poängen med vipassana är att inte reagera på sina gamla mönster. Här gällde det att stå ut med plågan i benen, i ryggen, i axlarna . Kroppen vill fly, vill reagera, men du sitter kvar och i lugn och ro observerar dina reaktioner. Jag var en smidig yogi men smärtan kom ändå, det är livets inneboende natur enligt buddhismen. Livet är lidande, dukkha – den första ädla sanningen. Det som händer är verkligheten, nuet, men kroppen och sinnet vill aldrig vara här och nu. Verkligheten är ibland smärtsam, både i benen och i olika situationer i livet men vi vill hela tiden fly, distrahera oss med annat, undvika det som är, det som är verkligheten just nu. Vi saknar tålamodet att sitta kvar och vänta ut. Smärtan är nämligen aldrig permanent, även detta en av Buddhas sanningar: allt förändras. Både olyckan och lyckan går över.

Det var som ett mirakel, när jag slutade kämpa, när jag gav upp, upphörde den! Så fort jag försökte undvika smärtan blev det bara värre. För första gången i mitt liv insåg jag att det allra viktigaste är att lära sig att bara vara i det som är och njuta av livet. Att njuta varje ögonblick för livet flyter iväg och vi är alla döende.Allt detta har jag insett intellektuellt, läst i otaliga böcker och den yoga och meditation gjorde hjälpte lite. Jag trodde mig vara avslappnad, jag trodde mig ha insett. Aldrig kunde jag föreställa mig hur spänd jag egentligen var och hur mycket ilska, frustration, aggressivitet och rädsla som fanns i mig. Hur otroligt splittrat mitt sinne var, hur mycket jag missade av det som pågick i verkligheten. Ibland satt jag och var förbannad en hel dag. Ibland grät jag. Och tog sedan hand om min sorg. Mina vanliga försvarsmekanismer satte igång. Detta var en sekt, de ville hjärntvätta mig, de ville ha mina pengar. Men inga argument höll. Här fanns inget tvång, här fanns inga dogmer och dessutom var det gratis om jag ville. Det var bara jag med mig själv och en snäll handledare som ledde mig och visade vägen. Dag sju kom fokuseringen och jag blev oerhört berörd över allt. Mina sinnen skärptes. Jag visste nästan utan undantag vilken mat som skulle serveras bara genom att sniffa mig fram. Jag lärde mig att slappna av på djupet och gick in i de 100-tal små muskler vi har i ansiktet, i nacken och i ryggen. Mina egna miljoner tankar blev äntligen stilla. Jag kunde sitta och observera ringarna på vattnet i en pöl under 40 minuter. Risfälten som skiftade i färg varje gång jag vände blicken mot dem.

Att min kille Mats var där var jobbigt, jag såg skymten av honom i meditationssalen. Min mage knöt sig varje gång. Många tankar och känslor kom upp. Hur hade han det, hur mådde han? Led han? Även här försökte jag bara att observera mina reaktioner. Samtidigt var jag aktiv, fylld av energi och glädje. Mest av allt ville jag hoppa och dansa. Jag kände mig som en sjuårig flicka som bara vill leka, helst i naturen. Känslan av inre lugn, frid och harmoni blev mer och mer permanent. Många tror felaktigt att balans handlar om att vara noll-ställd, att varken känna glädje eller sorg. Vårt naturliga tillstånd är just harmoni, glädje och förnöjsamhet.

Och när vi äntligen fick prata med varandra dag 11 kändes det som om jag inte ville. Som om ingen ville. Vi gick mest omkring med fåniga nyfrälsta leenden och kramade om varandra. Av alla tekniker jag prövat var detta den mest omvälvande. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Nu vet jag av egen erfarenhet vad alla andliga lärare menade när de beskrev den sanna glädjen, känslan av gud, inre frid och total harmoni Alla fantastiska tillstånd jag hade läst om hände mig där och då, dag åtta, nio, tio och framåt.

Tillbaka i vardagen mediterar jag en timme om dagen och tankarna invaderar mig ständigt. Men negativiteten stannar inte särkilt länge. När jag känner mig irriterad, arg och orolig tänker jag istället på orden både Buddha och min leende lärare sade: bara observera, även detta kommer att passera.

Tillägg. Sedan den här första ”vipassanan” har jag gjort en till Goenka 10 dagars vipassana-retreat och ett gäng tre-dagars. Jag har även suttit ett tjugotal längre andra slags vipassana än Goenka. Jag mediterar fortfarande, men min inställning är mera avslappnad. Livets förändringar tvingar oss att ibland ge upp det där lite kontrollerade “även detta kommer att passera. Ibland känns det INTE som att saker och ting kommer att passera. Och det är där yin-yogan har hjälpt mig så oändligt. Genom att stanna kvar i en obehaglig position kan jag träna mig att även stanna kvar i en obehaglig situation. Men som sagt det är lättare sagt än gjort. Livet är fantastiskt! Det är ett som är säkert

Här följer en liten guide:

Vad: 10-dagars vipassana retreat enligt S.N Goenka.

En så kallad 10-dagars Goenka-retreat skiljer sig väsentligt från andra vipassana-retreats. Man fokuserar endast på den egna kroppen och dess föränderliga fysiska förnimmelser. Goenka-retreats är ofta striktare, mera disciplinerade och mera krävande både fysiskt och psykiskt. Under retreaten får man varken kommunicera via tal, blickar eller gester. Man får dock prata med de så kallade hjälparna och med lärarna. Mobiler, läs, skrivmaterial, pengar och värdesaker lämnas in. Kvinnor och män skiljs åt. Här finns varken buddhastatyer, rökelse eller annan religiös symbolik. Man sitter cirka 10 timmar dagligen i en-timmes sittningar på en kudde med korta pauser emellan. Det ingår även två längre raster. Det går bra att sitta på stol eller stå. Innan uppmanas man att svara på frågor rörande hälsan, till exempel om man lidit av ångest eller tagit mediciner. Trots att vissa nekas tillträde genomförs i genomsnitt en retreat i månaden med cirka 70 deltagare på centret i Ödeshög. Det finns 140 Goenka-Center över hela världen och alla har exakt samma upplägg överallt. På vissa center får man eget rum och meditations-cell. I Sverige delar man ofta rum. Generös frukost och lunch serveras, till kvällen får man te och frukt.

För vem: För alla utan större fysiska och psykiska problem. Detta är en krävande retreat som kan vara påfrestande på både kropp och psyke.

Kostar: Alltid gratis. Goenka-Vipassana bekostas helt och hållet av frivilliga donationer från meditatörerna, det gäller även kost och logi.

Bekvämlighet: Bekväma men enkla rum i trevlig omgivning. Delad dusch och toalett.

Var: I Ödeshög i Östergötland .www.sobhana.dhamma.org

Andra Vipassana-tekniker och retreats:

I Stockholm Vipassana-gruppen som har fantastiska retreats (till självkostnadspris): www.sangha.nu

Finland: www.nirodha.fi

England: www.gaiahouse.co.uk 

I USA: http://www.dharma.org eller https://www.spiritrock.org