Hjärtats sång – Yoga och Flamenco i passionerad dans…

Yoga/Mindfulness och Flamenco är till synes nästan motstridiga sysselsättningar med olika energier. Yogans mål är balans, harmoni mellan kropp och själ. Detsamma gäller mindfulness-meditation. ”Ta medelvägen!” uppmanade Buddha oss, inga ytterligheter. Men är det verkligen en ytterlighet att tillåta alla sina känslor? Att våga känna. Våga älska och våga lida. Jag tror att det ibland faktiskt kan vara ”vägen”.
I början av 1990-talet spenderade jag mycket tid i Spanien, hos min dåvarande pojkvän i Barcelona. Hans mamma, Elisa, kom ursprungligen från Andalusien. Hon var en kontrast till det svala och korrekta Katalonien, där man såg ner på de eldiga och flamenco-dansande ”immigranterna” från södern.
Då min kille studerade hängde jag hela dagarna med Elisa. Hon var hemmafru och hade mycket tid. Hon hade stort burrigt brunt hår, var alltid välsinkad och hade nästan alltid skor i olika guldnyanser som passade till alla hennes guldsmycken. En mycket eldig kvinna, full av skratt med mycket humor och glimten i ögat.
Det var hon som lärde mig spanska – inte genom läsning och memorering. Istället använde hon känslorna som kom fram i sångerna. Med yviga gester, ansiktsmimik och uttryck ”översatte” hon texterna i sångerna, och nej, hon kunde varken svenska eller för den delen engelska. Vi grät och skrattade. Ibland skrattade vi så att vi grät. Det var stora draman, stor kärlek och ännu större sorg. Jag minns hur jag ofta inte kunde skratta mer på kvällarna på grund av kramp i käkarna (av för mycket skratt). Hela dagarna åkte vi runt i hennes lilla skrangliga bil. Ur högtalarna strömmade Paco de Lucia (ja, gitarren sjunger också!), Lola Flores och Moraito Chico. Elisa höjde alltid volymen till max då vi skulle tanka, lite för att irritera personalen på mackarna. De suckade, och ville ibland inte ens betjäna oss..
”Olé!!!Det är för mycket känslor för dem”, sa hon skrattandes.
Att leva ut känslorna genom sång var livet, sa hon. Sången och dansen. Och att ta livet med en klackspark. Livet var ju så fullt av lidande, miseria, pena,. Det var lika bra att skratta, sjunga och dansa åt eländet.
Henne son, min pojkvän, tyckte ofta att mamma var pinsam. Han var lite mer katalanskt samlad. Hon, å andra sidan, sjöng sig fram i tillvaron, rimmade fram skämt och sånger var vi än kom.
Gil Fronsdal, en av mina favotit-meditations-lärare sa i ett tal nyligen att meditation handlar om ärlighet och autenticitet; ”Vi kan lika gärna kalla det för uppriktighet i stället för Mindfulness sa han” att vara uppriktig, autentisk och sann med sina känslor. Ärlig med sig själv, ärlig mot sitt hjärta.

I meditationen tillåter vi alla känslor att få sjunga ut. Observerar. Härbärgerar. I Flamencon kommer de ut genom musiken, sången, dansen. Genom skratt och humor. Ibland i tystad eller bara genom att lyssna på någon annan som sjunger. Alla generationer får vara med (som i klippen endan!).
Jag vill här dela med mig av den fantastiska upplevelsen som Flamencon gav mig, de där åren i Spanien för 25 år sedan med den oförglömliga, passionerade och vackra Elisa.
Minnet av henne sitter kvar för alltid. För det som är äkta gör ett avtryck på hjärtat.
Olé!

Flamenco-meditation:
Titta på klippen och bara ta in alla känslor som vaknar av att höra sången och se alla människorna leva ut sina känslor. Det spelar ingen roll att du inte ”förstår” orden. Känslor kan man alltid förstå. De flesta sångerna handlar ändå om samma sak: hjärta och smärta…

Och så eldiga Lola Flores!