Skuld och skam ur ett buddhistiskt perspektiv…

(Artikel från Vipassanagruppens Nyhetsbrev april 2019 av Magdalena Mecweld).

Hiri och Ottappa – Våra och världens beskyddare

”Flygskam” och ”miljöångest” är begrepp som har blivit aktuella de senaste åren. Men vad är det egentligen för känsla det handlar om? Kan den vara bra, och hjälpa oss att göra rätt eller är den bara nedslående? Magdalena har funderat på de buddhistiska begreppen Hiri och Ottappa, Samvete och Ånger, i relation till de mer destruktiva skuld och skam. Både då det gäller våra relationer och då det handlar om miljösamvetet.  

Vi har alla upplevt känslor av skuld och skam någon gång. De har ofta en negativ klang i vårt samhälle. De tynger oss och får oss att må riktigt dåligt. Inom buddhismen finns begreppen ”Hiri och Ottappa”, som traditionellt översatts till ”Skam och moralisk fruktan” men på senare tid har många lärare istället översatt dem till ”Samvete och Ånger” (Conscience och Regret på engelska). Man skulle kunna kalla dem skuld och skams mer positiva/konstruktiva kusiner. Till skillnad mot Skuld och Skam som hör till negativa/destruktiva tillstånd så kallade akusala, är Hiri och Ottappa hälsosamma och goda känslor, med andra ord kusala. De är tillstånd som enligt Buddha beskyddar och betryggar vårt sinne och värld. Hiri och Ottappa är vår inneboende rättskänsla och förmåga att skilja på det som är rätt och det som är fel. Det som leder till goda resultat och det som leder till mindre goda resultat. På gott och på ont, för oss själva och för vår omvärld.
 
Hur känns det?
Vedana är det buddhistiska begreppet som kan översättas till kännande, eller känsla. Det handlar inte så mycket om emotioner, snarare den ”känslo-ton” en tanke, en känsla (emotion) eller fysisk förnimmelse genererar i kropp och sinne. Om man exempelvis frågar ”hur känns det att skämmas?” är det vedana som beskrivs när man svarar ”bra”, ”vet inte riktigt”, eller ”jättejobbigt”. Denna vedana (kännande) styr det mesta i våra liv, och spelar huvudrollen då Skuld och Skam är på väg att ockupera vårt sinne och kropp. Det är förstås Sati, Mindfulness, som är ”säkerhetsvakten” som vaktar och medvetandegör allt som finns inom och utanför oss. Sati kan lätt känna igen Skuld/Skam genom att egot, jag:et är involverat, det vill säga- det finns en ägare (atta) av tillståndet: ”jag är dålig, jag är hemsk, jag är så ond”. Om skulden är framme vill vi nämligen genast gottgöra på något sätt, antingen med storslaget snälla ord, om vi sagt något elakt, eller handlingar, där vi ofta överdriver vårt gottgörar-engagemang, allt för att undvika den djupt obehagliga vedana, skuldkänslan, och istället känna den behagliga. Vi vill ju ses som goda, snälla och fina människor. Med andra ord, vi har skapat oss en falsk självbild (ego) där vi inte sällan ser oss själva som antingen fläckfria eller hemska. Vi har svårt att stå ut med då den ”goda” bilden av oss faller. Särskilt om vi under allt detta redan har en mycket låg självkänsla.  

Skuldbollar
Då vi mediterar på känslorna ”skuld och skam”, kan vi känna deras kladdiga, mörka natur. Vi vill ofta inte ha dem utan delar då gärna med oss eller ännu hellre lägger över känslorna på någon annan. Att få så kallade ”skuldbollar” kastade på sig har vi alla upplevt någon gång. Det finns många exempel på par/vänskap/familje-relationer där skuld och skam ingår och nästan håller ihop förhållandet som ett kitt. Ofta är det den ena parten som har gjort något ”ont” och som sedan behöver gottgöra på olika, ofta dramatiserat självuppoffrande sätt, vilket skapar skuld/skam hos den som nyss lade över skulden, och så är skuld-bollandet igång. Offer och förövare som byter roller om vartannat. Att leva med ständig skuld och skam kan alltså vara mycket nedbrytande för ens psyke och kropp. Gil Fronsdal, en av mina favorit-lärare berättade i ett tal att han alltid tidigare kände skuld för allt, länge trodde han till och med att hans namn faktiskt var Guilt (skuld) och inte Gil (uttalas nästan likadant på engelska). Tills han insåg hur farlig denna känsla är, och hur den dessutom drivs av egot. Bort från Dhamma. Se om du känner igen känslan av skuld, att just du är skyldig. Det känns inte så skönt. Skulden är tung att bära, tung att känna och oerhört nedbrytande. Då vi inte har genomskådat dess destruktiva natur, där skuldrösten nästan alltid överdriver våra gärningar, kan vi i vissa fall helt stänga av. Vi vill inte kännas vid den och istället för att, med hjälp av Hiri/Ottappa, ta itu med skulden, prata igenom och så att säga rakryggat ”rensa vårt samvete” blir vi okänsliga och ibland även ”skuld-lösa” eller rättare sagt samvetslösa. Vi kan då återigen säga elakheter och utföra sårande handlingar vilket resulterar i mera skuld och skam, ångest och rädsla – och ytterligare avstängning. Vi har ett felaktigt synsätt, som i sin tur genererar en lika destruktiv kedja av felaktiga tankar, tal och handlingar. En ond spiral är igång med lidande (dukkha) som resultat.   

Självkärlek
Hiri/Ottapa eller samvete/ånger ser alltid vad konsekvensen av talet/handlingen blir för framtiden. Sati (mindfulness) hjälper oss att avstå från att utföra dessa av dem som är destruktiva och skapar lidande, vilket leder till mindre ånger och ångest och ett liv med mindre skuld och skam vilket stärker oss och gör oss lyckliga (sukkha) och avslappnade – det skapas istället en konstruktiv spiral.Hiri/Ottappa ger oss en känsla av dåligt samvete, en känsla där inte jaget/egot styr, en känsla där vi i hjärtat känner att det vi gjorde var fel – sårade eller på något sätt skadade en annan levande varelse. Vi ångrar – är skamsna för det vi sade eller gjorde som sårade, förstörde och gjorde ont. För vi ser också att vi samtidigt skadade oss själva, och det vill Hiri/Ottappa skydda oss från. Vi avstår också från att skuldbelägga oss själva, eftersom vi, med hjälp av metta och karuna (allkärlek och medkänsla) med oss själva, inser att omständigheterna var sådana att vi inte kunde välja det rätta just då. Vi förlåter oss själva. Dhamma utför helt enkelt sin uppgift.  Hiri/Ottappa är en rak, icke-klibbig känsla, en positiv känsla. Vi kan stå raka och erkänna vårt misstag utan försvar; ”förlåt mig, jag ångrar mig djupt, det kommer inte hända igen”. Känn om du kan uppleva känslan av samvete/ånger. Den känns omtänksam, både om en själv och den andra, och är dessutom mycket tapper. 

Miljö-skuld
Klimatförändringar till följd av miljöförstöring är något som vi inte kan 
undvika att uppmärksamma. Känslor av litenhet och maktlöshet kan vara starka och påtagliga. Många är de hjältar som jobbar aktivt och engagerat för miljön. Om vi applicerar de beskrivna tillstånden på till exempel miljö-engagemanget kan vi lätt se skillnaden då de blir destruktiva och fyllda av skuld: ”Jag är ond, jag förstör miljön genom att äta kött, ha bil, flyga – nej, jag får aldrig flyga igen” vilket resulterar i att man A). Mår psykiskt och fysiskt dåligt och alltför ofta vill man gottgöra på diverse självuppoffrande och inte alltid balanserade sätt. Dramatiska fantasier om katastrof-scenarios för framtiden kan också vara en del av ens vardag. På det följer ofta ältande (skulden är aldrig nöjd) eller B). Förnekar miljökatastrofen helt/”bryr mig inte”. Då känslan är konstruktiv och förnuftig så som Hiri/Ottappa blir den svalare och nyktrare: ”Jag har inte levt särskilt miljövänligt hittills, jag ska börja sopsortera och dessutom försöka att flyga lite mindre, men jag gör så gott jag kan här och nu utifrån mina förutsättningar.” Och så släpper man det därefter. Med en stabil meditationspraktik där Sati (mindfulness) är ständigt aktiv och alert känner vi snabbt igen då ett tillstånd (förnimmelser/tankar/känslor) är på väg att ta över vårt sinne, och vi vet också varför dessa har uppkommit och även hur vi kan förhindra att de återkommer.  Jag brukar tänka på min lärare Sayadaw U Tejaniyas mantra, ”necessary or not?”, att verkligen fråga sig om en tanke/känsla är konstruktiv och sedan – om den verkligen är nödvändig. Vi kan då se att Hiri/Ottappa är något att lyssna till, att ledas och inspireras av, medan skuld och skam bör vi, vänligt men bestämt, vända ryggen till.  

Med Hiri/Ottappa-metta, 
Magdalena