Är de yogalärare?
Linda
Linda bor på landet, avskild från staden i ett litet hus. Hon är konstnär (inte fattig men inte heller rik), har sedan tidiga 80-talet ägnat sig helhjärtat åt yoga (trots sina tre barn). En gång har hon varit med en yogalärare/guru i Indien, i Varanasi.
Tränat asanas, pranayama, meditation, ja hela baletten. Hon brinner för yogafilosofin och försöker hela tiden leva efter Patanjalis ashtanga yoga yamas niyamas. ”Yoga-Yoga” kallar hon sin yoga.
Under 80-talet börjar hon undervisa där hon bor. Hon har regelbundna klasser med 10-15 personer. Samtidigt håller hon sina utställningar med tavlor. Hon har aldrig gått någon 200/500 timmars yogalärarutbildning och är inte certifierad varken enligt Yoga Alliance eller hos Sharath i Mysore.
Är hon yogalärare?
Sara
Sara går varenda utbildning hon får tid med. Det är dyra kurser med kända lärare i New York, Miami och Los Angeles. Hon har ett välbetald jobb och har råd. Hon bor i staden och tränar yoga på stora studios två gånger i veckan. På grund av prestationsångesten vågar hon fortfarande inte hålla i några klasser själv utan skriver in sig på nästa utbildning istället med förhoppning om att ”ha mera kött på benen” som hon kallar det. På pappret är hon yogalärare många gånger om, med säkert 1500 Yoga Alliance credits numera.
Är hon yogalärare?
Gustav
Och så finns Gustav, 52, har fru och två barn, jobbar på kontor. Han har läst många böcker om yoga, men aldrig haft tiden/råd att vare sig åka till Indien eller LA. Han älskar yinyoga och har gått flera kortare kurser. Han nöjer sig med att veta lite om mycket men övar dagligen sedan många år. Både vanlig hatha, yinyoga, lite pranayama och meditation.
Under två år nu har han hållit en halvtimmes yinyoga-klass på lunchen för sina stela och stressade kontorskamrater. De mår mycket bättre, stressen har minskat och även värk i axlar och rygg.
Är han yogalärare?
Vem är egentligen en yogalärare? Och hur blir man det?
Jag vet inte. Jag bara funderar. I mina ögon är den som har en regelbunden egen praktik i yoga/meditation, som försöker leva efter yamas/niyamas (moraliska principer efter Yoga Sutra Patanjali) och som faktiskt undervisar regelbundet (även om det ”bara” är för vänner, familj eller arbetskompisar) kanske mer ”yogalärare” än den som går utbildning efter utbildning men som aldrig riktigt vågar ta steget? Eller?
Alla vill yoga
Den klassiska mass-yogalärarutbildningen härstammar faktiskt från de första stora yogaklasserna i grupp, och dessa startade i Los Angeles på 80-talet. Innan dess blev man yogalärare (i väst) genom långvarig egen practice, resor till Indien (Mysore eller Pune) och allmänt hippie-liv. Man började undervisa sina vänner & familj, sätta upp en lapp på typ föreningslokalen i grannskapet och ha små intima klasser mot frivillig donation.
Men sedan kom Aerobics, Jane Fonda och världen förändrades. Killar och tjejer kom vältränade och solbrända hem från både Mysore och Pune och andra ville också. Man kunde plötsligt få de stora massorna att bli friskare, gladare och vigare. De få yogalärarna i ”föreningslokaler” räckte inte till. Man var tvungen att mass-utbilda lärare, och det snabbt, eftersom behovet blev akut. Alla ville yoga.
Ashtangayogans Patthabi Jois sa tex att man kunde börja undervisa efter minst tre års praktik och att man gjorde ashtanga yogans första serie, man gick ”lärling” och ”assade”(assisterade) på olika studios. Bara så där alltså..och det gjorde jag. Här i Sverige fanns ju inte heller yogalärarutbildningar.
Ändå är jag mycket tacksam och glad över att jag har gått olika certifierande utbildningar för olika lärare (jag har själv ERYT 500 timmar). Fått mer kunskap, nya sätt att se, lärt mig massor. Att jag fortfarande åker på retreats minst några gånger per år ger mig också nya dimensioner, ny kunskap och inte minst själv-insikt.
Och ändå, efter alla dessa kurser så är det faktiskt den där vardagliga undervisningen år efter år som har gett mig mest. Med drop in klasser, med nya och gamla elever. Det är ju så man säger ”Learning through teaching”.
Numera har varje yogastudio en yogalärarutbildning. Och de flesta är väldigt dyra; det är inte ovanligt med 50 000 kr, 30 000 kr och liknande priser (utan vare sig mat eller boende). Det är därför det kan bli lite vanskligt att endast kalla dem som har råd att gå dessa för yogalärare. Vad händer med till exempel Linda eller Gustav?
Med det sagt tycker jag ändå att det är mycket bra att gå en grundläggande 200/250 eller 500 timmars utbildning med Yoga Alliance i ryggen. Alla dessa utbildningar innehåller (eller bör åtminstone innehålla) samma grunder i klassisk yoga.
Alltså yogans historia, dess anatomi, etik, filosofi, hur skador undvikes, den bör även innehålla genomgång av kända asanas, pranayamas dvs kriyas (reningstekniker) och inte minst meditation och olika meditationstekniker och dess syfte.
Ingen certifierande kurs gör dig till yogalärare, däremot får du mycket bra grundkunskap och det berömda ”köttet på benen”. Men det är ändå egen praktik och undervisning som lär en mest.
Så om du funderar på att gå en yogalärarutbildning…kolla innehållet, jämför priser, fråga andra som gått, men framför allt; gå några gånger till olika lärare, olika yogastilar och testa deras yogaundervisning. Och fråga sedan hur de har gjort, var de har lärt sig….
Och efter en avslutad utbildning, glöm inte att själv praktisera det du lärt (helst dagligen). Hur ska vi kunna undervisa i något vi själva inte gör? Det gäller både meditationen, asana men också livet i allmänhet. Gör så gott du kan, men försök åtminstone.
Mitt råd är att inte ha yogan som huvudsakliga inkomst under de första åren. På så sätt är du aldrig beroende i fall det kommer en eller 10 elever till din klass. Börja assistera på studios, gör det gratis till en början eller i utbyte mot att få yoga där.
Ha aldrig pengar, berömmelse, vältränad kropp eller liknande som ditt mål. Ha alltid insikt, godhet, generositet och visdom som ditt mål.
Yoga handlar främst om en inre mental träning. Daglig tålmodig egen praktik. Eller som Patthabi Jois brukade säga; ”Just do your pratice and all is coming!”
Det där ”all” är verkligen ”all” – inre frid och förståelse.
