Huvudvärk och ashtanga

Jag har ont i huvudet. Hela ovansidan av skallen faktiskt. Det beror på att jag rasade ner då jag stod på händer igår. Rakt ner på huvudet. Pang sade det (ni kan se ögonblicket på bild då faktiskt Mats fotade mig!). Om man ska vara petig så började orsaken till fallet redan för tolv år sedan, då jag började med ashtanga yoga, eller kanske tidigare då jag var barn och försökte stå på händer med jämna mellanrum. Men den direkta del-orsaken finns i USA, i New York. En del av er vet att jag och min kille Mats gav oss ut på en månadslång USA-resa (med ett liten fyra dagars besök i Kanada). Den var så klart fantastisk. Bäst var själva bilandet. Få saker slår upplevelsen av att sitta i en skön Cab Camaro med håret virvlande och magnifika vyer susandes förbi samtidigt som Willie Nelson skrålar i högtalarna.

Men det var i New York det hände. Britta, en av de fina lärarna på Yoga Shala i Stockholm, rekommenderade att jag skulle besöka Eddie Sterns yogastudio. Det är en av de vackraste yogastudios jag varit i, eller, yogastudio och yogastudio…det är mera ett Ganesh-tempel. Underbart. Spirituellt. Vackert. Det osade närvaro där inne. I receptionen fanns några böcker.

En av dem (som också Britta rekommenderade) var ”Guruji – a portrait of Sri K. Pattabhi Jois” av just Eddie Stern och Guy Donahaye. Efter yogan gick jag till det mysiga Café Select där jag satte mig på uteserveringen och började läsa. Och läsa och läsa. Och har helt uppslukats av boken. Jag var också nyfiken på Sharath Jois, Pattabhis barnbarn som kommer till Stockholm nästa vecka och ska hålla workshop som jag ska gå på.

Nu 10 dagar senare har jag nästan läst ut den. Vi är på landet i den lilla stugan och här har jag tid. Att läsa, att reflektera…och att yoga.

Jag gör min ashtanga-praktik. Yinyogan däremellan känns som en efterrätt – den kan jag bara ligga och andas i. Mys-yogan. Men ashtangan har genom alla år varit min fysiska (och mentala) utmaning. Det är den som gjort mig stark och smidig. Sakta tar jag mig igenom första serien, suckar, stönar – och känner mig fantastisk efteråt.

Nästa dag blir det lite andra serien…till shalabhasana, åh, vad jag ogillar den ställningen! Energin går upp och ner. Jag observerar mina andetag, jag observerar mina tankar, mina känslor, mitt motstånd, min aversion, mitt begär efter nästa ställning, efter att kunna komma in i Kapotasana…Jag observerar min kropps motstånd, min kropps lätthet, stelhet och flexibilitet. Precis som i yinyogan men, annorlunda. Jag möter min lathet. Min ålder. Dagligen sitter jag i meditation och observerar. Koncentrerar. Men nu gör jag det i rörelse. Efter cirka fyra dagar blir jag modigare. Dumdristigare. Börjar stå i pincha (på underarmarna) utan stöd. Och så tänker jag att jag ska prova att stå på händer utan stöd. Och bara gör. Tar ett andetag… … och duns! Ramlar hårt, precis bredvid öppna brasan. Och får oooont! Aj! Måste ge upp…ta det lugnt. Hur gick det, undrar Mats oroligt – Ingen fara, det är okej! Men jag har ont.

Och det är nu jag fattar. Jag fattar grejen. Efter tolv år av tragglande, suckande, stönande men, även flow, insikter…förbättrad hälsa och en frisk och smärtfri kropp – nu fattar jag på riktigt.

Det är helt genialiskt! Pattabhi Jois menar att detta system rymmer yogans åtta steg. I själva praktiken (det moraliska, etiken, ickevåldet, kroppen, andningen och hela meditationen). I serien. I det regelbundna utövandet. I repetitionen. Gör detta – år ut- år in – så får du se. Då öppnas det magiska låset…kombinationen finns i repetitionen. ”Do your practice and all is coming” brukar han säga.

Ashtangan liknar i mycket S.N. Goenka´s vipassana. Goenkas vipassana-teknik (det finns många olika vipassana-tekniker så jag understryker att det är Goenka´s teknik) går ut på att man sitter och med uppmärksamheten GÅR IGENOM kroppen och känner dess förnimmelser. Upp och ner. Ner och upp. Lager för lager. 10 timmar om dagen. Man öppnar upp kroppen och medvetandet. Man kan säga att man liksom renar våra kanaler (nadis eller meridianer), eller bryter upp våra mönster i kroppen. Medvetande och kropp förenas. Genom att observera våra förnimmelser och våra reaktioner på dessa så kommer vi djupare och djupare in i kärnan.

Hathayogans och psykoterapins uppgift är densamma. Att bli medveten om våra mönster och därför REAGERA annorlunda på dem eller upphöra att reagera (eller helt enkelt bli medveten om våra reaktioner). Att förena kropp och medvetande.

På så sätt blir även ashtangan en terapi (eller annan yoga-form givetvis – bara man gör den till regelbunden rutin). Återigen gör du SAMMA rörelser som i realiteten är annorlunda varje gång, din kropp är annorlunda varje gång. Ditt sinne är annorlunda. Saker kommer upp. Sjukdomar, trauman, smärta, gråt, glädje, stolthet – livet! Tills du inte längre värderar vilken position du är i. Tills du ser att Samasthithi (att stå rak) är lika avancerad som Skorpionen (att stå på underarmar och låta fötterna pilla ovansidan av huvudet). Det är närvaron. Din närvaro. Ditt ickedömande som är av vikt. Tills hela praktiken blir en enda lång meditation och slutligen hela dagen, hela livet blir en enda lång praktik. Men du måste ta dig igenom detta. För att kunna släppa.

Jag fattar Pattabhi Jois filosofi. Helt genialiskt. Tack.

Och en del av den är att veta sina gränser. Som att inte börja stå på händer utan stöd (om man inte har något mjukt framför sig att ramla på). Nu måste jag vila. Har ont i skallen. Och tänker desto mer (inget ont i tänkande. Jag tycker att vi tänker alldeles för lite. Alltså medvetet tänkande, så kallat reflekterande) . Så nu ska jag ligga här, tänka lite och läsa klart boken. Och förundras över yogans fantastiskt magiska och ack så vardagligt härliga värld!

1. Allt detta finns så klart inte bara i yogan. Gör du något tillräckligt medvetet, men repeterat, så når du troligtvis samma insikt. Samtidigt med denna bok så läser jag (ja, just det jag läser cirka fyra böcker samtidigt – det går!) Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och där finns samma tankegångar fast kring löpning.