Jag kunde inte låta bli. På väg från yogaretreaten var jag ju bara tvungen att göra ett stopp på Kom Samui, se om gamla Anong levde. Se hur stranden, stället där allt började, såg ut. Bara ett stop på vägen mot Bangkok och Sverige. Den här resan spenderade jag fem veckor i Burma på meditationscentret hos vår lärare U Tejanya, och så blev det en vecka i en avlägsen djungel i en nationalpark på ett yogaretreat. Och så nära dagars sol och strand i Thailand. I år är det 20 år sedan jag började en regelbunden Yoga/meditations—praktik. Och det var där allt startade. På en strand på Kom Samui, med den kraftigt alkoholiserade före detta munken Tom och hans, trots alko-dimmorna, visdomar som alltid levererades med mycket skratt. 

De som har läst introduktionen till min bok ”Vila dig i form med yinyoga” (kapitlet ”Min Yogaresa”) vet att allt började just här. Året var 2000 och jag hade sålt min första rese-artikel till tidningen ”Allt om Resor”. För artikeln fick jag 8000 kr. Det var mycket då och det är väldigt mycket nu, då frilansjournalister verkar få mindre och mindre betalt får varje år som går. Jag minns att den billigaste biljetten med ryska Aeroflot kostade 4000 kr, så för mig och min då 13 åriga dotter Bianca blev kostnaden 8000 kr. Jag hade inte, som många av mina vänner, någon undangömd buffert. Hade jag 8000 kr i handen så innebar det att jag hade 8000 kr –  thats it. Inga sparpengar, inga föräldrar, syskon eller liknande som kunde låna en krona eller så. Jag var egentligen en riktigt fattig ensamstående mamma, men själv såg jag aldrig mig som det. Jag hade kommit till Sverige med min mamma som verkligen inte hade råd med något för varken mig eller min syster. Ingen hade sponsrat något körkort (jag har fortfarande inget), ingen hade ordnat språkresor till USA eller liknande eller för den delen sparat insatsen för en framtida lägenhet. Istället hade jag träfat en psykopat, varit med om både fysisk och psykisk misshandel. Blivit med barn i 16-års åldern och fått min dotter då jag hade fyllt 17. Jag tog alla jobb jag kunde få samtidigt som jag pluggade. Men en trasig rygg och en traumatiserad själ sökte jag finna svaren på detta lidande. Astrologin hade många förklaringar, buddhistisk och yogisk skolboks-filosofi gav ytterligare klarhet. Socialantropologin gav ännu flera svar till det mänskliga beteendet. Men det var först då jag hittade den praktiska Buddha dharma, buddhas lära som de de flesta frågorna fick sitt svar. Och så är det fortfarande. 

Det svenska studielåns-systemet gav mig möjlighet att utforska livet samtidigt som jag kunde betala hyran. Jag började extraknäcka som astrolog i 20-års åldern, och så städade jag de rikas hem i bland annat Djursholm för att dryga ut studielånen. Trots den knappa ekonomin hade jag en tro på min egen energi, nånstans visste jag att det endast är jag själv som skapar mitt liv. Jag ville leva, se världen, och uppleva fantastiska saker. Och så skulle det bli.

Innan yogan och meditationen på allvar kom in i mitt liv höll jag alltså på med diverse New Age aktiviteter, tarotkort, ut ur kroppen resor, Auraterapier – you name it. Jag hade koll på det mesta – bara det var flummigt. Jag minns att jag var med i en artikel min kompis Kattis skrev för Amelia, den hette New Age-guiden, och det var 1994. Magikern är ett tarot-kort som jag ofta fick upp. Magikern trollar, han kan trolla fram vad och med vad som helst. Och det var det jag gjorde. Allt för att kunna betala hyran, ja just det, jag hyrde ut rum åt diverse knäppa typer just för att få det att gå runt. En av dem var en tjej som hade en enorm svamp som sitt husdjur, alltså en levande svamp (inte en kombucha) jag vet inte vad det var, men man fick vara svamp-vakt då hon reste hem till Norrland då och då. Ja, och så var det Kajsa Lisa med sina 8 kaniner…Så när jag hade sålt artikeln, som handlade om hur jag några år tidigare hade flyttat med dottern till Kreta och jobbat som servitris där, ja då var min lycka gjord. 

New Age- filosofin lär att vi måste lita till universum, att universum tar hand om oss. Släpp kontrollen. Ha tillit! 

Jag packade en väska, hyrde ut lägenheten över sommaren och tog dottern med mig – vi skulle till Thailand, utan någon guidebok. Vi skulle lita på att universum tar hand om oss. Det enda jag visste var att Mae Nam på Ko Samui var billigt och oexploaterat. Men de flesta sa att Ko Phangan var bättre. På båten dit såg jag en massa backpackers, de skulle alla på fullmåne-fest. Nej, dit ville vi inte. Låt oss testa Mae Nam, sa jag till Bianca, universum får leda oss. Hon var skeptisk. När färjan kom fram till Nathon på Kom Samui var vi de enda som gick av, alla andra skulle dra vidare och festa. På piren stod en kvinna med en skylt – Mae Nam stod det på den. Jag och Bianca tittade på varandra med stora ögon. Jag minns ögonblicket jag såg de första riktiga palmerna i mitt liv. Det är en upplevelse. Och så stranden. Vit och stor och tom. Och stället…Anong Villa som ägdes av den före detta buddhist-nunnan Anong, en härligt glad liten kvinna som van från klostret fortfarande sov på träbänken i ”receptionen”. Hon blev som en kär gammal mormor för mig och Bianca. Vi trodde då att hon var minst 70 år, så chansen att hon lever nu är minimal tänkte jag då jag åter klev på båten. 

Kyparen/allt-i-allon var den gravt alkoholiserade före detta munken Tom, en man vars humor, visdom och enorma livsglädje långt senare kom att påverka mina livsval och det var han som gav mig mina första meditationslektioner. Med tålamod och okomplicerade instruktioner – trots höga promillehalter i blodet –  förklarade han dagligen hur nuet är det enda som finns. Då molnen skingrades på monsun-himlen (detta var under sommarmånaderna då regnet öser ner en halvtimme per dag) utbrast jag ofta att ”åh vilken vacker dag idag!! varav han svarade ”Varje dag vacker dag!, Varje dag!”. 

Det var här jag och Bianca stannade i två långa slappa månader. Bungalowen kostade 150 baht natten (då cirka 20 kr) och det var det vi hade råd med. Plus tre små mål om dagen (mest stekt ris och nudlar förstås). 

Förutom Tom lärde vi känna Peter, en yogande bulgar med fläta gjort på de få kvarvarande hårstråna och Catherine, en söndersolad äldre supersmal fransyska som åt godis och rökte marijuana (i smyg). Det var här jag gjorde mina första yoga-övningar. Varje kväll stirrade vi in i horisonten och Peter upprepade: Who are you? Who Are you? Jag hade en mycket svår ryggskada och helvetisk värk från morgon till kväll, men de dagliga yogaövningarna gjorde att värken sakta försvann. Förutom asana, lärde jag mig pranayama (andningsövningar) och meditation och Peter invigde mig i Hatha Yogans vackra filosofi. 

Och nu är jag åter på väg dit där allt började. Med pirr i magen undrar jag om Anong lever. Och då taxin närmar sig stället är allt sig kusligt likt. Inte mycket renoveringar. Typ inga. Restaurangen verkar nedlagd, det är övergivet, gammalt och sunkigt. Och där bland allt bråte sitter en liten mini-människa. Anong tittar upp. Våra ögon möts och hon ”springer” tjutande mot mig. Vi kramas och gråter. Här på ”restaurangen” har vi suttit otaliga gånger och skrattat med Tom och de andra. Enda skillnaden nu är att då var hela stället fullt av liv och rörelse. Jag frågar hur hon mår, okej säger hon. Gud, hur gammal är hon?! Det är minst sagt ett kärt gammalt återseende. Och trots att Anong talar lika dålig engelska som då kan vi berätta vad som hänt de senaste åren. 

Jag tar en promenad runt om. Det är verkligen nedgånget. Som om tiden stannat, och ingen har gjort något. Stranden är uppäten av havet, en smalare remsa med vackra palmer på. Massage-tjejen Pitu, den absolut bästa massören i världen, är även hon kvar och berättar att bristen på förändring i huvudsak beror på Anongs ”sparsamhet”, ”till och med lakanen är desamma” säger hon och skrattar menande. 

Ja, allt i världen förändras – allt utom Anong Villa. Jag kommer på att jag och Anong kan ju sjunga lite buddistiska chants, gammal nunna som hon är. Jag håller hennes händer och vi sjunger Buddhang Saranag Gatchami…Och Panatipata. Och där, ur en gammal bungalow kommer en mycket smal kvinna emot oss. Ja, är det inte franska Catherine?! Hon kramas och vi tror knappt våra ögon. Hon ser (nästan) likadan ut. Trots det aggressiva solandet och rökandet. Ja, hon röker fortfarande visar det sig, och solar länge varje dag på stranden – som då. 

Med Anong och Catherine 2020

Anong ser exakt likadan ut nu

Vi får veta att Tom dött många år sedan. Skrumplever. Och Peter nej honom har de inte sett på många år…Han är nog död nu sa någon…. Man vet aldrig, aldrig vad som leder till vad. Den här vistelsen förändrade mitt liv för alltid. Yogan började här, på denna strand, även meditationen startade här. Några år senare skrev jag boken ”Vila dig i form med yinyoga” och började utbilda i denna fantastiska yogaform. Kraften i Dhamma (Buddhas lära – ”vägen”) är så stark – om du är öppen så klart. Om du börjar gå denna väg bör du aldrig sluta. Och det var här jag tog mina första stapplande meditations-steg. Jag lämnar Anong Villa med tacksamhet och sorg i hjärtat, jag kommer troligtvis aldrig mer träffa Anong, hon är 87 år gammal nu fick jag veta. Jag kommer inte ta en omväg förbi Ko Samui igen. Saker måste få lämnas, farväl tas. För 20 år sedan fick jag här en gåva, en gåva bestående av några nycklar. Nycklar till livets inre hemliga trädgård. Jag hade turen (ja just det turen) att ha haft så pass mycket lidande, både i formen av fysisk men även psykisk smärta att dessa nycklar var mitt allt. Jag förstod då att ta emot dem, och sakteliga öppnades mina inre dörrar. Det gjorde ont i början. Men med åren och med visdomen börjar den inre trädgården att blomstra mer och mer. Och det verkar aldrig ta slut. Ju fler hemliga trädgårdar jag äntrar desto flera nya dörrar uppenbarar sig.  Min gamla bungalow från 2000 är sig lik!