IMG_6883

Förväntningar, besvikelser och hur allt ändå blir som det blir!

I vintras bestämde jag och min syster att resa tillsammans, hon och jag – en riktig ”syster-resa” . För första gången. Vi tänkte Palma, nja, eller kanske Rom, Madrid…eller ..varför inte Dubrovnik? Båda har hört mycket gott om staden. Det ser ut som en dröm där. Och så får vi ju stränder också, stad och strand, perfekt, sa syrran. Min vän Carol bor där, kvittrade jag. Hon kan säkert visa oss runt lite. Det blir underbart!
Biljetterna köptes i februari, sedan dess har jag och systern fantiserat och researchat om Dubrovnik. Hon har tagit reda på var den bästa skönhetssalongen finns, vilka restauranger vi ska äta på (båda är vegetarianer) och hur vi ska spendera våra dagar ihop. Vi surfade på nätet och hittade ett perfekt Airbnb-lägenhet, billigt, centralt och med magnifik utsikt. Varje dag innan avresan pratade vi på telefon med pirr i magen. Här skulle mindfulness/visdom kanske ha varnat oss, ta inte ut något i förskott, ha inte för höga förväntningar, tänk om du blir besviken, om resan inte blir av?
Dagen före avresan ringer telefonen och jag hör min syster gråta. Magen knyter sig och strupen likaså. Vad har hänt?!
– Jag är så ledsen säger hon, jag tror jag har halsfluss! Jag kan inte svälja och har hög feber. Förlåt mig, hulk hulk…
Jag åkte själv. Var vi besvikna? Så klart. Det var sorgligt och ledsamt att åka utan min kära syster. Och samtidigt – vi hade ju redan rest i Dubrovnik under flera månader, sett fram emot, fantiserat, föreställt oss hur vi solar på stranden, äter på underbara restauranger och njuter av att vara själva med varandra. Allt detta hade vi upplevt – i fantasin. Varför skulle vi kasta bort det? Då hade vi ju varken varit med om det i verkligheten eller i fantasin!
Det är mänskligt att förvänta sig saker, skillnaden på att lida och inte lida av besvikelsen är vetskapen/medvetenheten om att man har förväntningar, att man fantiserar, ser scenarion i sinnet och upplever framtiden – här och nu – och – har med i beräkningen att det kanske inte kommer att bli så som vi har tänkt oss. Mindfulness, att vara medveten om det som händer här och nu, hjälper oss att både njuta av fantasin (då det sker) och (i bästa fall) uppleva verkligheten. Inget fel med det! Så fortsätt att förvänta dig, dröm dig bort och fantisera. För mig och min syster gav denna fantasi mycket glädje och något att se fram emot under den mörkaste februari, tristaste mars och kallaste april. Att det sedan inte blev av, ja så är livet. Vi kan aldrig veta vad framtiden har i sitt sköte. Och hur blev då min resa? Den blev annorlunda, fantastisk och fylld av överraskningar. Framför allt av att umgås med min vän Carol.

Carol i köket

Carol
För två år sedan var jag och Mats i Goa, på Purple Valley, på en ashtanga-yoga-retreat med Petri Räisänen. Vi hade Carol, en härlig amerikanska full av liv, som granne. Det visade sig att Carol bodde i Istanbul. Hon var då 65 år och skulle pensionera sig. I Istanbul hade hon bott i över ett år. Vi delade, förutom yogan och meditationen, även intresset för resor och läsning. Carol, som den Skytt hon är, hade en lite knäpp humor och massor av energi. Under de två veckorna vi var på retreaten blev vi goda vänner. Genom åren har vi fortsatt att skriva till varandra, att följa varandra på sociala medier och hela tiden planera att en dag ses i verkliga livet igen. För något år sedan fick jag veta att Carol har flyttat till Dubrovnik. Ja, bara så där.
– Jag kunde inte stanna kvar i Istanbul, den politiska situationen var ohållbar, så det var dags att flytta. Och Dubrovnik hade det jag sökte, vacker stad, varmt hav och okej priser.
Så hon packade allt hon hade, hittade en lämplig lägenhet och flyttade till den vackra medeltida staden i Kroatien. Eftersom Carol är ett socialt under skapade hon nya vänskaper ganska snart.


Till följd av att min syster inte följde med på resan var det med Carol jag hängde (jag skrev faktiskt också på en ny Yinyoga-bok i min tomma lägenhet, särskilt de dagar som regnet öste ner). Carol visade mig sitt Dubrovnik. Tog mig till sina favorit-restauranger, sin bästa massör och till närliggande områden framför allt delade hon frikostigt av sitt fantastiska livs historia.
Även om Carol inte ser Hippie-aktig ut i sina eleganta kläder, är hon en sann freds och frihetsälskare från San Fransisco. Hon var där när alla smyckade håret med blommor i slutet av 60talet. Hon var där då man experimenterade med hallucogena substanser och fri kärlek, hon stod på barrikaderna då USA bombade Vietnam. I börjar av 80 talet slängde hon av sig sina blommiga klänningar och tog på sig 5000 dollar dräkter och blev buissness-kvinna på ett mäklar-företag. Hon köpte och sålde fastigheter och levde ett typiskt lyxliv. Samtidigt kunde hon inte skaka av sig sitt andliga sökande och åkte till Indien och Nepal. Hon var i 40 års åldern då kroppen började säga ifrån och Carol fann Larry Schults som hade omvandlat den klassiska ashtanga-yogan till Rocket-yoga. Hon utbildade sig till yogalärare och höll överfulla klasser i San Fransiscos hippaste kvarter. Och sen började resorna på allvar. Carol har besökt 84 olika länder och bott i många av dem. Costa Rica, Sydafrika, Frankrike, Mexico, Indien, Sri Lanka, Istanbul och nu Dubrovnik.
Vi sitter på golvet i hennes fantastiska lägenhet med magnifik utsikt över havet, himlen och gamla staden. Carol strålar som vanligt. Full av energi och humor, och visdom. Vi har precis gjort yinyoga och pratar om våra framtidsplaner.
– Jag känner mig frisk, jag har sett och gjort så mycket. Det jag har kvar i livet är att jobba med är ”sinnet”, mindet, nu vill jag att åka på en lång vipassana-retreat i Burma. Vet du nåt ställe?
– Ja, om jag vet!…säger jag, och vi börjar planera.
Så om du vill träffa Carol (hon älskar att träffa nya människor) så finns hon i Burma under december, januari och februari och sen…vem vet, troligtvis Dubrovnik igen, men hon söker alltid efter nya platser att slå sig ner på. Det bör vara varmt, vackert och relativt billigt.


Dubrovnik-resan blev inte alls som mina fantasier eller förväntningar (det var en annan Dubrovnik-resa, min ”fantasi-resa”). Den verkliga resan blev fylld av glädjen av att ha upptäckt en ny plats, av mycket skratt (och tårar) med en god vän, och av insikten att man aldrig kan veta hur verkligheten blir, men också att lidandet är att inte acceptera verkligheten precis så som den är.
Och min syster och jag har redan planerat in vår nästa ”syster-resa” i höst, jag ser det redan framför mig, hur vi sitter på ett kafé i (kanske)Palma, dricker kaffe och skrattar ihop…jag vet, det är en förväntning och en fantasi inför framtiden, och jag är högst medveten om den – här och nu!