goa

Tiggare och toapapper – fattig rikedom och rik fattigdom

Hugo Rehnberg beskrev nyligen i sin krönika de super-duper-rikas ångest – ett nytt psykologiskt fenomen som kallas The Perfection Anxiety. De våndas över att de inte kommer kunna göra av med sina enorma tillgångar under sin livsstil. Lidandet, även kallat ”den eviga otillfredsställelsen”, skonar ingen. Jag sitter på pendeltåget på väg mot Nynäshamn. Det kommer en tiggarkvina i huckle och tigger, jag ser på henne, undrar hur hennes liv ser ut, vad har hon för tankar, vilket ångest lider hon av? eller handlar allt om överlevnad?

Stationen heter Handen. Minnen väller upp. Solarium-sol, disco på Najaden, bad i Rudan-sjön. 1979 kom jag till Sverige med min mamma. Vi bosatte oss i Brandbergen, en förort till Stockholm i närheten av Handen, som då var helt i grå betong. Min första pojkvän, första cigaretten, misär, alkohol men även glädje, engagerade lärare och härlig natur.

Jag var 9 år och vi hade aldrig pengar. Men det var okej. I Polen på den tiden var toa-papper det lyxigaste man kunde få tag på, så här i Sverige var det mesta lyx. Mamma födde min syster och vi bodde där i Brandbergen, i en liten tvåa i ett enormt anonymt betongblock i miljonprogrammet. Vi tre. Att växa upp i ett socialt utsatt område är oerhört deprimerande. Som tur är kom vi från en kulturellt rik miljö. Vårt betong-hem fylldes sakta med litteratur, med Maria Callas vackra stämma och Miles Davis trumpet och med många spännande människor från hela världen (mamma var med i Amnesty International och mötena hölls ofta hemma hos oss). Jag gifte mig några år senare och fick en liten dotter endast 17 år gammal. Vi bodde i ännu ett misär-område; Fisksätra och jag pratade svenska med uttalad så kallad Rinkeby-dialekt. Levde på 100 kr i veckan. Lagade fattiga långkok, soppor, grytor som skulle räcka länge. Jag blev hushållerska, lärde mig flytande serbiska (bodde tidvis i Belgrad) och fick ett efternamn som slutade på ”vic”. Några år senare (i 20-års åldern) skilde jag mig och flyttade själv med dottern till Svedmyra, nu pluggade jag på universitetet men städade hemma hos rika människor. Torkade dass i Djursholm och putsade fönster på Kungsholmen. Jag har aldrig haft en familj att ringa och be om en tusenlapp eller för den delen en hundring. Men det gick ändå. På nåt sätt fixade det sig alltid. Kåldolmarna puttrade i grytorna.

Jag minns hur familjen i Djursholm alltid glömde betala min lön på 250 kr i veckan, och hur jag varje vecka fick åka (planka på tåget)in till stan för att hämta dem. De såg på mig med snälla men ganska ointresserade ögon.

Några år sedan blev det (intern)byte till en stor trea på Söder, där jag hyrde ut rum till diverse intressanta individer för att klara av hyran. Och så blev det Dalen (ännu ett så kallat problemområde) och slutligen Söder igen, den intellektuella medelklassens högborg och jag jobbade som frilansjournalist. Min svenska slipades, det sunkiga kaffet ersattes av soja Latte och PC:n byttes ut mot en Mac. Under hela den här tiden har den så kallade andligheten varit högst närvarande i mitt liv. På tåget från Svedmyra till Djursholm läste jag Hesses Siddharta och Krishnamurtis böcker, jag förkovrade mig i astrologi, i energier, i chakran. I den stora lägenheten på Söder började jag plugga kristen mystik och diverse terapier, testa yoga och buddhistisk meditation och i Dalen gjorde jag i ordning ett altare att meditera framför. Jag minns hur jag står och stretchar min onda rygg i Dalen och tänker att ”en dag kommer jag att bli yogalärare – för jag måste”.

Nu bor jag i en mini-tvåa i Hornstull på Söder och trivs med livet. Jag är sten-rik. Och om jag tänker efter så har jag alltid varit rik. Det ”fattiga” livet tvingade mig att lära mig många språk, att lära mig ta vara på det lilla, trolla med det som fanns i skafferiet, jag och dottern tvingades leva på extremt lite, men framför allt lärde det mig en förståelse för dem som har mindre. Och skillnaden på empati och den här skuld-fyllda känslan som många kallar medkänsla.

När jag själv är rotad i mitt liv (precis det som meditationen och yogan hjälper mig att vara) flyr jag inte längre från livets smärta, vare sig min egen eller den andres. Livet är fördjävligt, meningslöst och smärtsamt och vi sitter alla i samma båt (som är på väg att sjunka). Nu åker vi vidare förbi Ösmo och en mycket skäggig och mycket full (svensk) man sätter sig vid några ensamma barn som skrämda flyr bort. Och jag tackar alla livets goda omständigheter att jag kan sitta här med min dator, att jag är frisk, inte stressar, att jag har goda vänner, familj och tillräckligt med pengar så att jag slipper lida av Perfection Anxiety. Och jag undrar om mina (ibland akuta och överväldigande) lycko och tacksamhets-rus hade varit lika intensiva om jag aldrig hade torkat dasslocken på Djursholm, aldrig hade varit extatisk över en rulle toa-papper i Polen eller varit hungrig i Fisksätra…